Inlägg
Musiken då, vad hade hänt med musiken? Jo, indie hade växt till sig, skaffat ett välpolerat yttre och kallade sig numera britpop. Personligen uppskattade jag aldrig britpopvågen på samma sätt som jag hade uppskattat och älskat indievågen. Jag hade vid det här laget fastnat för triphopen/Bristolscenen och var även inne i den grymma dansscenen som fanns i England – Cream i Liverpool, say no more. Dessutom klädde britpoppfolk vid den tiden sig så scruffy, tyckte jag. Inom dansscenen och triphopscenen däremot, där klädde sig folk mer på det sätt som jag gillade och fortfarande gillar att klä mig. Men visst fanns det några guldkorn även inom britpopscenen!
Oasis! Deras första platta Definitely Maybe från 1994; maken till hyllad platta har sällan skådats och britpopbandet Oasis nådde redan här högre än något av indiebanden någonsin gjort. Uppföljaren (What's the Story) Morning Glory? blev även den en succé och är Storbritanniens näst mest sålda album någonsin. År 1997 kom bandets Be Here Now och i min värld var det början på slutet för Oasis, även om de har fortsatt att släppa plattor.
Oasis – Live Forever
Blur vs Oasis; north against south, middle class vs working class. Jag anser att Blur aldrig fick den uppskattning som de förtjänade. Oftast fick de agera lillebror till Oasis.
Deras första platta från 1991 blev ingen hit, men uppföljaren Modern Life is Rubbish från 1993 blev det och den blev kanske starten till brittpopvågen. Blur fortsatte att leverera bra plattor: Parklife, från 1994, The Great Escape, från 1995 samt Blur, från 1997 – de har väl släppt ett par plattor till med de var ju si sådär.
I kölvattnet efter Blur och Oasis dök en massa nya band upp (band som inte fanns före indievågen). Ett av de mest tongivande var Supergrass, som till skillnad från många andra band, slapp ödet som en one hit wonder, och fortsätter än idag att släppa plattor. Deras första platta I Should Coco från 1995 var mycket bra!
Supergrass – Alright
One hit wonders – ja, britpopen var besudlad av dem; en massa sköna band, som släppte varsin skön singel, som följdes av en platta som gjorde en så grymt besviken eftersom resten av låtarna var skit. Vad sägs om följande goa one hit wonders – kan någon berätta vad som hände sen, anyone?
Babylon Zoo - Spaceman
Chumbawamba - Tubthumping
Stiltskin – Inside
Underworld – Born Slippy
Spacehog – In the Meantime
Babybird - You're Gorgeous
Nä, låt oss gå tillbaka och fokusera på de riktiga banden, de som år ut och år in levererar kvalitet – till exempel Pulp. Pulp med den elegante sångaren Jarvis Cocker släppte sin första platta 1983 men det var ju först med Different Class från 1995 som den breda massan lärde känna Sheffield-bandet; plattan är fylld med hits. Uppföljaren This Is Hardcore innehåller kanske inte lika många hits men är så bra!
Pulp – Common People
Radiohead är en annan grupp som var verksam redan långt före britpopscenens genombrott. Bandet grundades under den senare delen av 1980-talet och 1993 släppte sitt debutalbum Pablo Honey med megahiten Creep. The Bends från 1995 blev deras stora genombrott. Ok Computer från 1997 gjorde bandet megastora.
Radiohead – Street Spirit (Fade Out)
The Verve! Bandet som trots sina drogproblem lyckades släppa en platta som inte bra kritkerna gillade men som även sålde. Wigan-bandet hann släppa The Verve EP, A Storm in Heaven och A Northern Soul innan Urban Hymnes från 1997 släpptes – och den blev ju en dunderhit.
The Verve – Bitter Sweet Symphony
Suede! Deras debutplatta från 1993 kan vara en av de bästa debuterna någonsin! Dog Man Star från 1994 äger!
Sude – Animal Nitrate
Hur var det med den svenska indie- och britpopinspirerade scenen då? Jo, den fanns och den upplevde framgångar även i England med band som till exempel The Wannadies, som fortfarande är aktivt och som så sent som 2002 släppte plattan Before and After. Plattan som gjorde dem stora, även i England, heter Be a Girl.
The Wannadies – You and Me Song
Mot slutet av 1998 var det dags för mig att vinka goodbye till England och återvända hem till Sverige igen. Några grymt roliga år med musik, kläder och fotboll hade det blivit. Höjdpunkten måste ha varit när jag såg Chemical Brothers i Manchester 1997, med grymma och bästa Death in Vegas som förband. Eller när hela NinjaTunes-kollektivet kom till sköna The Room i Hull och körde en härlig session. The Room är ett kapitel för sig – en skön klubb med ett gäng sköna karaktärer, där man sålde bara vatten. Jag kommer ju så klart heller aldrig att glömma alla de chip butties som man käkade. Och inte heller kommer jag att glömma när mitt lag i England Middlesborough signade Fabrizo Ravanalli, hur Ravanalli gjorde hattrick mot Liverpool i öppningsmatchen och hur vi sedan tog oss till finalerna både i FA-cupen och engelska ligacupen, förlorade båda och sedan åkte ur Premier League på grund av tre poäng som blev felaktigt tagna ifrån oss.
Som jag nämnde i början så hade jag under de här åren i England glidit en bit ifrån britpopen. Därför tänker jag avsluta med årets skivsläpp från 1997, som i mitt tycke var Roni Size/Reprazents platta New Forms. Mer om sköna drum’n’bass och triphopen får det bli en annan gång.
Roni Size/Reprazent – Brown Paper Bag
Idag äter vi alla chipbutties, glöm inte vinägern!
/D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar