Inlägg
Ända sedan jag varit en liten knodd har jag haft ett stort musikintresse, men det var först i sjuan som musiken blev till en livsstil för mig. Det var några coola nior i skolan som gick helt i svart med en skön fuck-off-attityd. De lyssnade på råsynth! Lets have a bit of that!, tänkte jag och så sa jag hej! till Front 242, Siglo XX, Agrumh, Psycho, Skinny Puppy och alla de andra. Vad jag aldrig riktigt fattade var väl att det kanske inte var så vanligt att killar som ser ut som jag diggade råsynth – i alla fall inte i Göteborg – det var spännande tider; jag hade alltid en fjäderbatong i fickan för att försvara mig mot antingen råsynthare som var högervridna eller alla hårdrockare som vi råsynthare alltid bråkade med. Jag såg Psycho på Electric Café, Skinny Puppy på Draupner – året var 1987. Front 242 såg jag första gången 1990 på Kåren. Idag känns råsynthen trött, tråkig och dated men jag kan än idag ta fram mina vinylplattor från den tiden: Geography (1982), No Comment (1984), Back Catalogue (1987) – endast mina svetsarglasögon som jag hade köpt av en polare var nästan lika värdefulla som skivorna.
Nu har vi hunnit fram till år 1988 och familjen skulle flytta till England närmare bestämt till Richmond i North Yorkshire. Jag hade med mig Front 242s Front by Front med den eminenta låten Headhunter så att jag kunde lära engelsmännen vad synth var.
Jag och Oliver (R.I.P.) – en kille med en äkta synthfrilla – fann varandra. Han var rakad på sidorna och jag hade en synthtofs, både i nacken och i luggen. Men han kände inte till Front 242, han lyssnade på Joy Division, ett band som jag skäms att erkänna jag helt hade missat vid denna tidpunkt. Joy Division öppnade upp en ny värld för mig. I samma veva så började jag jobba extra på lördagarna i en affär för att kunna köpa min drömstereo, där fanns en liten finning nörd som varje dag hade med sig nya blandband till mig med grymma indieband. Ollie och nörden, utan att känna varandra, lyckades förföra och förhäxa mig totalt och jag övergav den rätt så banala råsynthen och tog ett bestämt steg in i indiemusikens förtrollade värld med band som House of Love, Pale Saints, Ride, My Bloody Valentine, Inspiral Carpets, The Stone Roses och Happy Mondays.
House of Love blev det första indiebandet som slog igenom riktigt stort. Jag tror till och med att de lirade på TOTP och det var ständigt tjafs om huruvida House of Love var riktigt indie eller inte, med tanke på att de blev så kommersiella – bra var de dock!
House of Love – Shine On – från 1987,
Något senare kom band som blev större än House of Love: The Stone Roses så klart. Deras platta Stone Roses från 1989 kan nog vara en av de viktigaste plattorna någonsin!
Stone Roeses – She Bangs the Drums
Ett annat manchesterband var Inspiral Carpets – grabbarna med orgel och British Knights-skor. Som för övrigt hade en roddare som hette Noel Gallagher. Oj, så bra de var
Inspiral Carpets - This Is How It Feels – från 1990
Det fanns naturligtvis också alternativa stilar inom indiemusiken, till exempel shoegazing. My Bloody Valentine var bandet som skapade indievågens shoegazing-scen – plattan Isn’t Anything från 1988 håller än!
My Bloody Valentine – Realise
Hur hittade man all musik då? Det var genom radioprogram och musiktidningen NME och även tv-program som Snub TV och Rapido. Den riktigt stora inspirationskällan var John Peel som körde sina Peel Sessions på radio, med grymma band, och dessutom sammanställde sin årliga lista Festive Fifty, en lista över de årets femtio bästa indielåtar som hade röstats fram av Peels lyssnare. Festive Fifty var ett måste att spela in på kassettband, kan jag lova! Så här såg listans Top 10 ut år 1988.
1. House Of Love – Destroy The Heart
2. The Wedding Present – Nobody's Twisting Your Arm
3. The Jesus and Mary Chain – Sidewalking
4. The Wedding Present – Take Me (I'm Yours) (Session)
5. Dinosaur Jr – Freak Scene
6. My Bloody Valentine – You Made Me Realise
7. Pixies – Gigantic
8. The Wedding Present – Why Are You Being So Reasonable Now?
9. House Of Love – Christine
10. Nick Cave & The Bad Seeds – The Mercy Seat
Kolla in den här länken – den är så grym! http://www.bbc.co.uk/radio1/johnpeel/festive50s/1980s/
Det legendariska skivbolaget Creation Record borgade för kvalitet! Låt oss lyssna på bolagets shogazing-succé Ride.
Ride – Drive Blind – från 1990
Yes, all bra musik kom från Norra England, till exempel Pale Saints från Leeds. Deras första platta Comfort of Madness var så bäst!
The Pale Saints –Time Thief – från 1990
Men allt som var bra var inte enbart brittiskt. Galaxie 500 kom från USA och visade var skåpet skulle stå. Är det någon mer än jag som hör Coldplay i den här låten?
Galaxie 500 – Strange – från 1989
Eller Sonic Youth – deras platta Daydream Nation från 1988 är i världsklass!
Sonic Youth – Tennage Riot
Och så förmodligen det allra bästa av alla amerikanska indieband: Pixies! Plattan Doolittle från 1989 hade Debaser som öppningsspår. Grymt!
Pixies – Debaser
Låt oss lämna amerikaspåret och avsluta för idag med – sist men inte minst! – Happy Mondays! Hands upp alla som skulle vilja ha sin egen Bez – tänk vad kul man skulle kunna ha med en Bez!
Happy Mondays - Kinky Afro – från 1990
Efter två år i England så var det dags för familjen att flytta hem till Sverige igen. Men det dröjde inte många år innan jag var tillbaka i England igen. Jag skulle plugga i norra England närmare bestämd i Hull. Året var 1994. Alltså precis lagom till när den andra indievågen hade samlat kraft och börjat rulla – mer exakt känd som britpopscenen. Britpopen tänker jag skriva mer om i morgon.
Så till dess, shine on!
/D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar