The Great Escape

Året var 1994 och jag skulle precis flytta till Hull, nordöstra England, för tre års studier. Oj, som jag längtade efter fotboll, musik, kläder, öl och chip buttys – England, here I come again!

Musiken då, vad hade hänt med musiken? Jo, indie hade växt till sig, skaffat ett välpolerat yttre och kallade sig numera britpop. Personligen uppskattade jag aldrig britpopvågen på samma sätt som jag hade uppskattat och älskat indievågen. Jag hade vid det här laget fastnat för triphopen/Bristolscenen och var även inne i den grymma dansscenen som fanns i England – Cream i Liverpool, say no more. Dessutom klädde britpoppfolk vid den tiden sig så scruffy, tyckte jag. Inom dansscenen och triphopscenen däremot, där klädde sig folk mer på det sätt som jag gillade och fortfarande gillar att klä mig. Men visst fanns det några guldkorn även inom britpopscenen!

Oasis! Deras första platta Definitely Maybe från 1994; maken till hyllad platta har sällan skådats och britpopbandet Oasis nådde redan här högre än något av indiebanden någonsin gjort. Uppföljaren (What's the Story) Morning Glory? blev även den en succé och är Storbritanniens näst mest sålda album någonsin. År 1997 kom bandets Be Here Now och i min värld var det början på slutet för Oasis, även om de har fortsatt att släppa plattor.

Oasis – Live Forever


Blur vs Oasis; north against south, middle class vs working class. Jag anser att Blur aldrig fick den uppskattning som de förtjänade. Oftast fick de agera lillebror till Oasis.
Deras första platta från 1991 blev ingen hit, men uppföljaren Modern Life is Rubbish från 1993 blev det och den blev kanske starten till brittpopvågen. Blur fortsatte att leverera bra plattor: Parklife, från 1994, The Great Escape, från 1995 samt Blur, från 1997 – de har väl släppt ett par plattor till med de var ju si sådär.



I kölvattnet efter Blur och Oasis dök en massa nya band upp (band som inte fanns före indievågen). Ett av de mest tongivande var Supergrass, som till skillnad från många andra band, slapp ödet som en one hit wonder, och fortsätter än idag att släppa plattor. Deras första platta I Should Coco från 1995 var mycket bra!

Supergrass – Alright


One hit wonders – ja, britpopen var besudlad av dem; en massa sköna band, som släppte varsin skön singel, som följdes av en platta som gjorde en så grymt besviken eftersom resten av låtarna var skit. Vad sägs om följande goa one hit wonders – kan någon berätta vad som hände sen, anyone?

Babylon Zoo - Spaceman


Chumbawamba - Tubthumping


Stiltskin – Inside


Underworld – Born Slippy


Spacehog – In the Meantime


Babybird - You're Gorgeous


Nä, låt oss gå tillbaka och fokusera på de riktiga banden, de som år ut och år in levererar kvalitet – till exempel Pulp. Pulp med den elegante sångaren Jarvis Cocker släppte sin första platta 1983 men det var ju först med Different Class från 1995 som den breda massan lärde känna Sheffield-bandet; plattan är fylld med hits. Uppföljaren This Is Hardcore innehåller kanske inte lika många hits men är så bra!

Pulp – Common People


Radiohead är en annan grupp som var verksam redan långt före britpopscenens genombrott. Bandet grundades under den senare delen av 1980-talet och 1993 släppte sitt debutalbum Pablo Honey med megahiten Creep. The Bends från 1995 blev deras stora genombrott. Ok Computer från 1997 gjorde bandet megastora.

Radiohead – Street Spirit (Fade Out)


The Verve! Bandet som trots sina drogproblem lyckades släppa en platta som inte bra kritkerna gillade men som även sålde. Wigan-bandet hann släppa The Verve EP, A Storm in Heaven och A Northern Soul innan Urban Hymnes från 1997 släpptes – och den blev ju en dunderhit.

The Verve – Bitter Sweet Symphony



Suede! Deras debutplatta från 1993 kan vara en av de bästa debuterna någonsin! Dog Man Star från 1994 äger!
Sude – Animal Nitrate



Hur var det med den svenska indie- och britpopinspirerade scenen då? Jo, den fanns och den upplevde framgångar även i England med band som till exempel The Wannadies, som fortfarande är aktivt och som så sent som 2002 släppte plattan Before and After. Plattan som gjorde dem stora, även i England, heter Be a Girl.

The Wannadies – You and Me Song



Mot slutet av 1998 var det dags för mig att vinka goodbye till England och återvända hem till Sverige igen. Några grymt roliga år med musik, kläder och fotboll hade det blivit. Höjdpunkten måste ha varit när jag såg Chemical Brothers i Manchester 1997, med grymma och bästa Death in Vegas som förband. Eller när hela NinjaTunes-kollektivet kom till sköna The Room i Hull och körde en härlig session. The Room är ett kapitel för sig – en skön klubb med ett gäng sköna karaktärer, där man sålde bara vatten. Jag kommer ju så klart heller aldrig att glömma alla de chip butties som man käkade. Och inte heller kommer jag att glömma när mitt lag i England Middlesborough signade Fabrizo Ravanalli, hur Ravanalli gjorde hattrick mot Liverpool i öppningsmatchen och hur vi sedan tog oss till finalerna både i FA-cupen och engelska ligacupen, förlorade båda och sedan åkte ur Premier League på grund av tre poäng som blev felaktigt tagna ifrån oss.

Som jag nämnde i början så hade jag under de här åren i England glidit en bit ifrån britpopen. Därför tänker jag avsluta med årets skivsläpp från 1997, som i mitt tycke var Roni Size/Reprazents platta New Forms. Mer om sköna drum’n’bass och triphopen får det bli en annan gång.

Roni Size/Reprazent – Brown Paper Bag


Idag äter vi alla chipbutties, glöm inte vinägern!



/D

OneTrueSaxon - Jackor

Här kommer lite jackor från OneTrueSaxon. Tyvärr har ju vår praktikant Mr L återigen satt sig i skolbänken och därför får yours truly rycka in som skyltdocka. Fotografen beklagade sig både en och två gånger över materialet hon hade att jobba med och hon nämmde flera gånger att hon saknar Mr L. Jag förstår verkligen inte vad hon pratar om. Pondus och auktoritet är alltid att föredrar framför ungdomlig spänst.

/D

Fool's Gold

Musik har alltid varit en stor del av casualkulturen – det råder det ju ingen tvekan om. För mig har casulkulturen alltid handlat om den heliga treenigheten: fotboll, kläder och musik. Eftersom Martin vår man i Kina köper all sin musik i reabacken på bensinmackar och dessutom håller på Malmö så har han ju i mitt tycke missat mycket vad hela casualkulturen handlar om. Så för Martin skull så tänkte jag få ner lite låtlänkar och köra en liten historielektion, som egentligen alla har koll på, ja förutom då Martin. Jag kommer nu tillsammans med Youtube ta en mysig resa down the memory lane – och, ja! jag vet att det är ett tecken på att jag börjar bli gammal, gubbig och odrägligt nostalgisk.

Ända sedan jag varit en liten knodd har jag haft ett stort musikintresse, men det var först i sjuan som musiken blev till en livsstil för mig. Det var några coola nior i skolan som gick helt i svart med en skön fuck-off-attityd. De lyssnade på råsynth! Lets have a bit of that!, tänkte jag och så sa jag hej! till Front 242, Siglo XX, Agrumh, Psycho, Skinny Puppy och alla de andra. Vad jag aldrig riktigt fattade var väl att det kanske inte var så vanligt att killar som ser ut som jag diggade råsynth – i alla fall inte i Göteborg – det var spännande tider; jag hade alltid en fjäderbatong i fickan för att försvara mig mot antingen råsynthare som var högervridna eller alla hårdrockare som vi råsynthare alltid bråkade med. Jag såg Psycho på Electric Café, Skinny Puppy på Draupner – året var 1987. Front 242 såg jag första gången 1990 på Kåren. Idag känns råsynthen trött, tråkig och dated men jag kan än idag ta fram mina vinylplattor från den tiden: Geography (1982), No Comment (1984), Back Catalogue (1987) – endast mina svetsarglasögon som jag hade köpt av en polare var nästan lika värdefulla som skivorna.

Nu har vi hunnit fram till år 1988 och familjen skulle flytta till England närmare bestämt till Richmond i North Yorkshire. Jag hade med mig Front 242s Front by Front med den eminenta låten Headhunter så att jag kunde lära engelsmännen vad synth var.



Jag och Oliver (R.I.P.) – en kille med en äkta synthfrilla – fann varandra. Han var rakad på sidorna och jag hade en synthtofs, både i nacken och i luggen. Men han kände inte till Front 242, han lyssnade på Joy Division, ett band som jag skäms att erkänna jag helt hade missat vid denna tidpunkt. Joy Division öppnade upp en ny värld för mig. I samma veva så började jag jobba extra på lördagarna i en affär för att kunna köpa min drömstereo, där fanns en liten finning nörd som varje dag hade med sig nya blandband till mig med grymma indieband. Ollie och nörden, utan att känna varandra, lyckades förföra och förhäxa mig totalt och jag övergav den rätt så banala råsynthen och tog ett bestämt steg in i indiemusikens förtrollade värld med band som House of Love, Pale Saints, Ride, My Bloody Valentine, Inspiral Carpets, The Stone Roses och Happy Mondays.

House of Love blev det första indiebandet som slog igenom riktigt stort. Jag tror till och med att de lirade på TOTP och det var ständigt tjafs om huruvida House of Love var riktigt indie eller inte, med tanke på att de blev så kommersiella – bra var de dock!

House of Love – Shine On – från 1987,


Något senare kom band som blev större än House of Love: The Stone Roses så klart. Deras platta Stone Roses från 1989 kan nog vara en av de viktigaste plattorna någonsin!

Stone Roeses – She Bangs the Drums


Ett annat manchesterband var Inspiral Carpets – grabbarna med orgel och British Knights-skor. Som för övrigt hade en roddare som hette Noel Gallagher. Oj, så bra de var

Inspiral Carpets - This Is How It Feels – från 1990


Det fanns naturligtvis också alternativa stilar inom indiemusiken, till exempel shoegazing. My Bloody Valentine var bandet som skapade indievågens shoegazing-scen – plattan Isn’t Anything från 1988 håller än!

My Bloody Valentine – Realise


Hur hittade man all musik då? Det var genom radioprogram och musiktidningen NME och även tv-program som Snub TV och Rapido. Den riktigt stora inspirationskällan var John Peel som körde sina Peel Sessions på radio, med grymma band, och dessutom sammanställde sin årliga lista Festive Fifty, en lista över de årets femtio bästa indielåtar som hade röstats fram av Peels lyssnare. Festive Fifty var ett måste att spela in på kassettband, kan jag lova! Så här såg listans Top 10 ut år 1988.
1. House Of Love – Destroy The Heart
2. The Wedding Present – Nobody's Twisting Your Arm
3. The Jesus and Mary Chain – Sidewalking
4. The Wedding Present – Take Me (I'm Yours) (Session)
5. Dinosaur Jr – Freak Scene
6. My Bloody Valentine – You Made Me Realise
7. Pixies – Gigantic
8. The Wedding Present – Why Are You Being So Reasonable Now?
9. House Of Love – Christine
10. Nick Cave & The Bad Seeds – The Mercy Seat

Kolla in den här länken – den är så grym! http://www.bbc.co.uk/radio1/johnpeel/festive50s/1980s/

Det legendariska skivbolaget Creation Record borgade för kvalitet! Låt oss lyssna på bolagets shogazing-succé Ride.

Ride – Drive Blind – från 1990


Yes, all bra musik kom från Norra England, till exempel Pale Saints från Leeds. Deras första platta Comfort of Madness var så bäst!

The Pale Saints –Time Thief – från 1990



Men allt som var bra var inte enbart brittiskt. Galaxie 500 kom från USA och visade var skåpet skulle stå. Är det någon mer än jag som hör Coldplay i den här låten?

Galaxie 500 – Strange – från 1989


Eller Sonic Youth – deras platta Daydream Nation från 1988 är i världsklass!

Sonic Youth – Tennage Riot


Och så förmodligen det allra bästa av alla amerikanska indieband: Pixies! Plattan Doolittle från 1989 hade Debaser som öppningsspår. Grymt!

Pixies – Debaser



Låt oss lämna amerikaspåret och avsluta för idag med – sist men inte minst! – Happy Mondays! Hands upp alla som skulle vilja ha sin egen Bez – tänk vad kul man skulle kunna ha med en Bez!

Happy Mondays - Kinky Afro – från 1990



Efter två år i England så var det dags för familjen att flytta hem till Sverige igen. Men det dröjde inte många år innan jag var tillbaka i England igen. Jag skulle plugga i norra England närmare bestämd i Hull. Året var 1994. Alltså precis lagom till när den andra indievågen hade samlat kraft och börjat rulla – mer exakt känd som britpopscenen. Britpopen tänker jag skriva mer om i morgon.

Så till dess, shine on!





/D

Uppdatering om Sergio Tacchini

Vi har idag fått hem en leverans från Sergio Tacchini och varorna kommer att vara uppackade i butiken tills i morgon bitti. Vi slipper därmed vänta på kläderna till efter påsk.

/M.

Sergio Tacchini

Sergio Tacchini! Mannen som såg det som sin uppgift att ta ett steg ifrån tennissportens traditionella vita klädsel som var dominerande på 60-talet. Han utvecklade en mer färgglad och spännande design och snart kunde man se spelare som Jimmy Connors, Vitas Gerulatis och John McEnroe bära Sergio Tacchinis kläder. Varumärket växte stort och på 80-talet så såg vi Mats Wilander, Pat Cash, Pete Sampras och min personliga favorit Gabriella Sabatini bära Tacchini-kläder.

Jag tror dom flesta som växte upp på 80-talet hade både en och två Sergio Tacchini-pikéer i sin garderob. Med sin känsla för italiensk stil har varumärket idag lite av kultstatus. Tyvärr så försvann varumärket från den nordiska marknaden för några år sedan. Nere på kontinenten har Sergio Tacchini har varit en kontinuerlig framgång och man har nu breddat sig och erbjuder inte bara sporswear utan även leisure och casual-mode.

Nu är det goda nyheter för oss klädentusiaster! Det har kommit in en ny ägare till Sergio Tacchini, en ägare som har stora ambitioner med varumärket, bland annat så kommer Sergio Tacchini återlanseras i Sverige igen. Vi på TWEED har träffat agenten och köpt in deras höstkollektion som är grymt snygg måste jag säga!

Affären med dom nya ägarna blev klar nyligen och därför har man inte allokerat några kläder för vår/sommar-08 till Sverige, men vår snälle agent har lyckas skaka fram ett fåtal plagg som nu finns ute i några få utvalda butiker i Sverige - TWEED är en av dessa butiker! Det blir en stilig teaser inför hösten.

Vi räknar med att strax efter påsk få in delar av Sergio Tacchinis Heritage-kollektion. Nedan kan ni se vårens Heritage i väntan på leveransen.

Är ni sugna på Sergio Tacchini så bör ni noga bevaka denna sida.

/D

Tahoe jacket


Ermete pullover



Eito fullzip sweater



Dallas track top



Easy Sweater


Blow Classic Pikée i blått och i rött

Paul & Shark Pikéer

Här kommer några grymt snygga Paul & Shark pikéer!






Den här tröjan är långärmad.


Och så slutar vi med en Tshirt.


/D

Från Malmö till Beijing

Det är jag som är den sista tredjedelen av TWEED. Om ni inte har sett mig i butiken så beror det inte (bara) på att jag är lat och låter Monika och Daniel göra allt jobb utan på att jag bor i Kina. I juni kommer jag till Sverige och det blir faktiskt första gången jag sätter min fot i butiken sen vi öppnade. Med lite tur så kanske Monika låter mig sköta kassan också!
Att ställa om från Malmö till Beijing är inte så svårt som man kan tro. Precis som hemma är det ständigt lite halvkaos i trafiken och ibland blir det totalstopp för att någon galen bonde kör på fel sida av motorvägen. Fast sitter man i en trögflytande bilglaciär på Chang’an Avenyn med 13 filer i vardera riktning så inser man att Beijing är något större än Malmö. Men släng upp en Sibylla på Himmelska Fridens, krydda med lite fultaxis och avrunda med ett gäng småländska estetbrudar så blir det precis som Möllan.

Förutom billiga kopior så är kläder kanske inte det första man tänker på när man hör “Kina”. Men med en ekonomi på högvarv har det här med mode blivit något som varje kinesisk man med självaktning bör ägna sig åt. För white collars är det ganska enkelt, det är bara att dra på sig en kostym. Det är förvisso något av en nymodighet. För bara 10-20 år sedan var det ganska ovanligt att kineser klädde sig i kostym av den typ som vi använder i “väst”. Det kinesiska ordet för kostym blir, direktöversatt, väst-kläder.

Vad gäller mode för män så har man en ganska enkel filosofi – ju dyrare desto bättre. Jag antar att Sverige och Kina är ganska lika på det sättet. Fast det finns en västentlig sak som skiljer - män med handväskor. Kinesiska män, särskilt välbärgade sådana, har handväskor. De ser ut som små necessärer och bärs genom att man klämmer den under armen samtidigt som man låter den vila mot sin handflata. Jag är nu inne på mitt tredje år i Kina och jag har fortfarande inte vant mig vid den synen. Daniel säger att han tycker det verkar skitcoolt och att han vill köpen en sådan. Jag vet inte om Malmö är redo för det ännu…

Som konsult och utlänning är det skjorta och slips som gäller på jobbet. Men man har ju vissa pretentioner att se lite stilig ut även utanför jobbet så för några veckor sen åkte jag till den nya supergallerian vid WanDa Square för att kolla in utbudet. Precis som alla andra liknande ställen så har dom det lite fjolligare stuket med Gucci, Versace, Luis Vuitton, Dior osv. men även lite mer reko märken som Burberry, Dunhill, Ben Sherman och Paul & Shark. Tyvärr är de kläderna klart dyrare här än i Sverige så jag tröståt en köttbullsmacka på det skandinaviska caféet istället. Underbart att vara delägare i en grym klädbutik men själv få springa runt i reasortimentet från 2004. I juni, då jävlar!

Framåt Malmö!

Paul & Shark skjortor

Så har äntligen vårkollektionen från Paul & Shark dykt upp! Snyggt italienskt casual-mode när det är som bäst! I en bomullskvalitet som får strykjärnet att dansa som en ballerina över strykbrädan.

Här har vi två kortärmade skjortor.





Och en långärmad skjorta.

Henri Lloyd Skjortor

Två kortärmade snygga Henri Lloyd skjortor!




samt en långärmad snygg och fräsch skjorta!



/D

Fred Perry Skjortor

Nu när solen tittar fram här i södern så är det ju dags att plocka fram vårskjortorna med kort ärm.

Här kommer två klassiker från Fred Perry

/D

Hackett Skjortor

När det kommer till business-skjortor så är det ingen som slår Hackett på fingrarna.
Här kommer några av dom business-skjortor vi har fått in. Mer kommer!

Nedan modell har en Chelsea-krage, det vill säga en cutawaykrage som är perfekt för en Hackett-slips med en Windsor-knut. Behöver ni fräscha upp er knut så rekommenderar jag att ni kikar på Manolos utmärkta slipsknutarskola
Nedan tre skjortor har även dubbelmanschett.





Här har vi en mer casualskjorta med button-downkrage som är tailored fit. Avslapnat snyggt och stiligt!






För er som vill ha en casualskjorta men utan button-down är Hampstead kragen skjortan för er.


/D

Nicholas Deakins

Så har då vi äntligen fått vår leverans på Nicholas Deakins skor! Historien bakom Nicholas Deakins är ganska fascinerande, 1992 grundades Nicholas Deakins i en liten butik i Leeds. Dom två grundarna fick låna pengar för att har råd med bensin när dom åkte runt till fabrikerna som dom hoppades skulle tillverka skorna. Dom tio första skofabrikerna slängde ut Craig Tate och Justin Deakins, som grundarna hette men på den elfte fabriken så fick dom napp. Det var en skotillverkare som hette W J Brooks som hade funnits i över 100 år som såg talangen och potentialen i skodesignen.

Craig Tate som vid det här laget köpt ut och drev Nicholas Deakins själv började med tre modeller och gjorde 500 par skor, dom sålde slut på en vecka. Craig lånade mer pengar och tillverkade fler skor. Succén var ett faktum!

Idag finns Nicholas Deakins över hela världen, hur kommer det sig att Nicholas Deakins blivit så stora och trendiga på så kort tid. Ja titta på bilderna nedan så förstår ni.

Vi har tagit in tre vita trainers från Nicholas Deakins vi börjar med Force




och så följer vi upp med Erne



och denna skönhet heter Player



Nedan tre modeller heter Sport-D och är en dressad trainer





Dom här två slilrena skorna heter Indie Desert Boot





Sist men inte minst så får ni klassisk brittisk känga som heter Marney